Stenålders dikt

 Stenålders dikt

Det är dags för ett nytt istäcke på floden fallande och mest slingrande förgrening.

Redan magin med sexsiffriga siffror krans gemenskap börjar bildas mest skissartad frekvens.

Stenarna förs till den isiga vägens klyfta och väntar på att den våldsamma farten, farten och den nya kraftvägen ska slå mot marken.

Karaktärerna är mycket viktiga, sandens fingrar känner vindens värme, bara för att agera längs det iskalla vattnet, resans gemensamma resa, välsignelsen är mållös, men också ömhet, samarbetet mellan handelsområdet och avsikten med kraften i händerna att flyga mot sinnet och ta emot.

Istäcket på vattenvägen är flexibelt under resan, känslan av styrka glöder, överraskar varje gång med en känsligare ryckning i sinnet, och resans slutpunkt, jag tänkte fortfarande på tomhet eller en kollision.

Den sura sågen är den ojämförliga fysiska påfrestningen av efterdyningarna, butikens nya utrymme är hjälplöst, stenytans inre hopp återföds, människans skicklighet som tar emot den.

Tidigare mittsten

Ja, krabban rör en träpinne och agnar på ståltråden. Mittstenen, varför är den här?

Nåväl, nu är det dags att börja fånga bytet. Det finns en bro till det gamla stället, det finns ett nät där. Vägen har gått därifrån och dit jag har flyttat min sten lite på jobbet i ett svagt tillstånd?

Den brann aldrig ut, men det fanns alltid arbete kvar. Det var annorlunda vid den där flodgrenen. Vattenströmmar från två håll och ytterkanterna mellan bäckarna, ger vika för alla skogar, marknadsföring och bäckar. Brinnande lågor är i bästa fall säkra från översvämning, äng och hjärnridån.

Entinen keskikivi

Ai niin, rapu liikuttaa puista tikkua ja syötti lankaa. Keskikivi, miksi se on tässä?

Vai niin, nyt on sen aika saaliin saamiseksi alkaa. Tuoll on silta vanhalle sijalle, siin on taint verkko ol. Tie on tuost ment ja minne lie kiveni liikuttanut vähän kai työssä heiverässä?

Eipä koskaan loppuun palanut, vaan on tasaista työ jälkeen jäänyt. Toisin oli tuol joen haaras. Kahdest suunnasta veden virrat ja virtoin välis pitkospuut reunakivin, antaa tull vaan kaik metsäin, ojain ja jokkein virrat. Palavien liekkien on turvas tulvan, niityn ja aivois pauhun parhaas.